Vi åkte Som jag srev i första delen på träningsläger för att få all hjälp vi någonsin kunde få vilket gav enorma resultat, nästan lite för bra...

 

När vi kommit hem fortsatte vi att träna och det fortsatte att gå ganska bra, mycket bättre än innan.

Några veckor senare åker jag tillbaka till samma ställe där jag var på träningsläger (AW sporthorses, sveriges bästa träningsläger) för att jobba i 3 veckor och lilleman åkte självklart med. När jag inte jobbade ick jag träna för alla grymma tränare och vi började utvecklas enormt fort. Helt plötsligt hoppade vi banor på 145 på träning lekande lätt.

Detta gjorde dock att vi blev fartblinda, efter bara 2 veckor fick vi startsignal på en nationell 120, vilket slutade iuteslutning. Vi var absolut inte redo för att starta dom höjderna på tävling, framförallt inte mentalt och det var bland det dummaste beslutet jag tagit att gå in och hoppa den klassen. Dock var det så att jag red helt okej den klassen och människorna runt omkring mig tyckte att lilleman var dum och att jag skulle ha en annan häst.

Jag fick ingen luft mellan alla tårar efter att vi hade bestämmt oss för att sälja honom. Trots alla motgångar var detta hästen som jag älskade mer än någon annan.

 

Efter att jag kommit hem från AW bestämmde vi oss för att åka iväg och visa lilleman för försäljning men jag kunde inte göra det. Vi hade packat bilden och var näst intill klara att åka men det kändes så fruktansvärt fel att jag bara inte kunde.

 

Vi bestämmde oss för att fortsätta kämpa lite till och hela hösten hoppade vi lokalt och regionalt upp till 110 m och utvecklades enormt tillsammans och sagta men säkert väste ett förtroende fram mellan oss och vi började vinna och placera oss allt som ofta. Vi hoppade inga höga klasser men känslan när allt började stämma var obeskrivlig.

 

 

.

 Under vitern fick vi något litet bakslag men pågrund av förtoendet som nu fanns mellan oss tog det inte lika lång tid att hitta tillbaka som tidigare.

 

Årets första tävlingar gick bra men sedan började det sagta gå dåligare igen och efter en riktigt dålig tävling var jag åter igen beredd att sälja honom igen, jag var så fruktansvärt trött på att kämpa röven av mig och aldrig få hoppa "riktigta" klasser sa jag.

Men sen insåg jag att jag inte kämpade röven av mig alls, att jag bara inbillat mig det men att det var dax att göra det nu. Annars kunde det lika gärna vara, för trots all motgång var min magkänsla om oss tillsammans allt annat än dålig och det är den fortfarande idag.

 

Efter den tävlingen har vi verkligen kämpat tillsammans och byggt upp ett ännu starkare förtoende för varandra och framförallt en glädje i det vi gör.

Lilleman är en glad häst i sig och är aldrig sur men så lycklig som han blivit dom senaste månaderna har jag aldrig sett en häst vara innan, på riktigt!

 

Och allt detta för att jag bestämmde mig för hur jag ville ha det och för att jag började sagta men säkert våga lita på mig själv och på oss som equipage. för som jag skrev i första delen är han väldigt änslig och behöver mycket konsekvent vägledning och när man ger honom det och verkligen är konsekvent med sin ridning gör han allt och lite till för en.