Ridsporten måste vara den sporten där det förekommer absolut mest avensjuka, den sport där du får status utifrån hur högt och brett du hoppar, hur mycket din ponny/häst kostade, vad du får för resultat på tävlingar och hur stor dina föräldrars plånbok är.

Jag har nog alltid förstått detta igentligen men på något sett blundat för det och vägrat se det då jag själv inte är sån. Jag skulle aldrig för mitt liv dömma någon efter resultat på en tävling eller på vad dom har för ponny eller hur stor plånbok deras föräldrar har osv.

Jag förstår mig inte på människor som missunnar andra människor framgång och lycka, eller "skrattar" åt den som inte står högst upp på prispallen, jag gör verkligen inte det. Det är så otroligt kul när det går bra för andra. Framgång föder framgång!

Bara för att det går jättebra för stina betyder ju inte det automatiskt att det kommer gå jättedåligt för dig? och bara för att det går dåligt för stina betyder det inte automatiskt att det kommer gå jättebra för dig.
Man kan aldrig förlita sig på och rida utifrån någon annans resultat!

Jag märkte själv av detta beteende igår efter jag hade vägrat ut mig. Vissa, abslolut inte alla! behandlade mig som om jag var pestsmittad, dom undvek att möta min blick och mötte dom mot all förmodan min blick eller gick förbi mig fick jag ett "prata inte med mig för då schäms jag för du är inte bra nog" leende tillbaka.
"Alla vill känna en vinnare men ingen vill kännas vid en förlorare" right?

Jag säger inte att alla gör såhär eller gjorde såhär mot mig igår! det finns Faktiskt människor som stöttar en oavsett vad och tycker om en endå, trots att man kanske inte är bäst i världen, men tyvärr är dessa människor för få!

Jag är så sjukt jäkla trött på detta beteende och skulle kunna spy på de människor som beter sig såhär!

Det som skrämmer mig mest är att de människorna som beter sig såhär faktiskt lever på känslan de får ut när det ser sin största motståndare misslyckas. De älskar känslan av att trycka ner någon som kanske redan är ledsen och besviken ännu länge ner under marken. dom älskar det och det skrämmer mig något otroligt!

Med det här säger jag absolut inte att man ska vara glad och stolt över sig själv när man lyckas, för det ska man. Men på ett ödmjukt sett, för det är dom som i slutänden kommer någonstans. För beter man sig illa kommer det alltid tillbaka och biter en i ryggen en vacker dag, det är jag helt övertygad om!

/Hanna