vår resa, en berg och dalbana del 3, där vi är idag.
Det sista jag skrev i förra delen var att det äntligen hade lossnat för oss på riktigt.
Idag vi har ett förtroende för varandra som jag inte äns kunnat drömma om innan.
Vi har äntligen hittat varandra och hittat en balans i träningen. Vi har lärt känna varandra utan och innan och nu vet jag precis hur allt ska läggas upp för att han ska må bäst och kunna prestera tillsammans med mig.
Nackdelen är att det tagit så lång tid, hade jag varit mer rutinerad hade det aldrig tagit så lång tid att komma dit vi är idag, å andra sidan hade vi aldrig haft den relationen vi har idag om vi inte hade fått kämpa som vi nu fått göra.
Trots att detta har varit de 2 tuffaste åren i mitt liv har det även varit dom bästa och jag har aldrig mått så bra som jag gjort nu, mycket tack vare lilleman.
Vi har gått ifrån att stanna ut oss i 80 cm på pay and jump till att leka oss runt på tävlingar och ha så jäkla kul och hoppa 135-140 banor på träning efter träning utan några som helst problem.
Det har tagit lång tid så i andras ögon kanske det inte är världens största bedrift, jag vet inte. Men för oss är det det.
Det är nu vi äntligen är i det stadiet, både fysiskt och psykiskt för att ta oss vidare till högre klasser. Självklart kommer det komma motgångar men vi kan idag hantera dom på ett helt annat sätt idag.
Det som har varit det största hindret i vår resa har nog varit att han gått 150 hoppningar tidigare och att jag och andra visste det.
Det kändes som att folk föväntade sig att allt skulle vara en dans på rosor för oss och att vi skulle hoppa höga klasser direkt bara för att han var rutinerad, och jag vet att jag förväntade mig det av oss också.
Det var när jag lärde mig att släppa den pressen, när jag lärde mig att vi var ett nytt equipage nu, att det han gjort innan inte spelade så stor roll förutom att när jag gjorde rätt blev det rätt direkt och inte 2 veckor senare pga hans rutin.
första tävlingen.
senaste träningen och tävlingen
Jag är stolt över hur vi utvecklats tillsammans på dessa två åren och även om bara är halvvägs dit jag vill att vi ska komma är vi en bra bit på vägen och är det något denna resa har lärt mig är det att aldrig någonsin ge upp för man vet aldrig när det vänder eller hur nära man är att nå sitt mål.
Översta bilden september 2010, nedersta bilden maj 2012.
jag älskar dej!
/hanna
