vår resa, en berg och dalbana del 1
Jag vill berätta för er om lillemans och min resa hitills för vi har kommit så långt tillsammans han och jag men är inte äns halvvägs i mål. Vi har fått kämpa röven av oss trots att han gått svår hoppning med bra resultat med föregående ryttare och det vill jag visa er. Att trots att man får en bra häst behöver inte allt vara en dans på rosor.
Vi bestämmde oss ganska snabbt i slutet av sommaren 2010 att jag skulle gå över från ponny till storhäst. vi åkte till ett försäljningsstall i skåne och det enda jag visste var att hästen jag skulle prova var väldigt rutinerad och hade gått 150 klasser. Jag var sjukt förväntansfull och glad när vi åkte dit, det var ju min dröm att få en såhär bra häst!
När vi kommer fram ändras dock min uppfattning helt, ska jag vara ärlig vill jag inte äns sitta upp när jag fick se honom från marken men gjorde det endå- vi hade ju åkt så långt. Väl uppe på hans rygg sa det KLICK det var en så sjukt häftig kännsla, vi hoppade inga höga hinder då det var en period i mitt liv då jag var extremt osäker och kände mig värdelös som ryttare så jag varken ville eller vågade. Men känslan jag fick på hans rygg var oslagbara.
En vecka senare stod han i mitt släp påväg hem till mig. Han var alltså enda hästen jag provred och trots att det sa klick på provridningen var han sämsta tänkbara hästen för mig just då. Han är en väldigt känslig och ängslig häst och behöver ha klara direktiv och en ryttare med självförtroende på ryggen om han ska hoppa, och just då var jag raka motsatsen till en sådan ryttare.
På vår första hoppträning tillsammans var "klick" känslan som bortblåst, det var katastrof, lika så det följande halvåret. Allt pågrund av att vi var för lika. Vi båda behövde självförtroende. Det var extremt svårt för mig som inte hade något självförtroende att bygga upp hans och det var lika svårt för honom att ge mig något självförtroende. vi kunde ha runt 20 stopp på en träning och tävingarna gick inte bättre. Ibland lossnade det men på träningen efter var vi på ruta 1 igen.
Vi var fast i en ond cirkel och det kändes som att vi aldrig skulle hitta vägen ut.
Första tävlingen tillsammans, ni ser hur osäker jag är..
Första gången det vände lite var på vår första tävling 2011, där nollade vi både 90 och 1m klassen och det kändes som att det hade lossnat lite, vi hade en bar tävling till där efter sedan var vi tillbaka på ruta 1 igen.
Vi åkte då till veterinären för att kolla upp honom och då var han lite överansträngd i länden, extremt lite men endå något. Detta pågrund av att han gick med fel skor fram= lite överansträngd i hovleden fram.
Han fick ingen behandling, bara några dagars vila och andra skor fram.
Efter detta blev det lite bättre men det var fortfarande det här med vårt självförtroende, dessutom stod vi still i träningen några veckor pga av personliga själ. Men vi kom igång ganska snabbt igen och tillslut lossnade det på en tävling, jag red äntligen med lite självförtoende. Vi valde att nöja oss där för ett tag och åka iväg på träningsläger istället, för att få all hjälp vi bara kunde helt enkelt.
Den veckan utvecklades vi grymt mycket påde fysiskt och psykiskt och jag fick äntligen känslan som jag hade på provridningen, känslan av att vi var perfekta för varandra.
Fortsättning följer...
De andra delarna kommer upp under nästa vecka, som tidsinställt, där får ni blandannat läsa om hur vi var en timme från att åka iväg och visa honom på försäljning och hur långt vi kommit tillsammans idag. Håll utkik under början av veckan!
/hanna
